"Isvoschtschik (åkare) Kurikka n:o 6", svarade denne på dålig svenska. "Jag kände herr befallningsman mycket bra då herrn var i kansliet i Wiborg. Mången gång om natten…"
"Det hör inte hit!" afbröt den förhörande. "Huru kom Kurikka i den här herrns tjenst?" Smilander bugade sig härvid för Stråle.
"Jo si, för det att jag är gammal kusk och kan 'rata venska' (prata svenska), så gaf polismästaren mig åt herrn här, som jag följer på resan och tillbaka för sex mark (4 rdr) om dagen."
"Polismästaren och sex mark om dagen", sade Smilander för sig sjelf, "det är han och ingen annan. Tillåt mig", han vände sig nu till Stråle, "att förhöra vittnet på finska. Doktor Ros kan ju vara er tolk?"
"Alltför gerna", blef svaret. Nu tilltalade Smilander kusken med hög röst sålunda:
"Tala rent ut, Kurikka, hvad du har att säga. Jag vill att lag och rätt skola vördas i mitt distrikt" — härvid kastade han en sträng blick på de församlade bönderna — "tala rent ut allt hvad du vet om den här saken och hvarföre röfrarne just anföllo den här herrn?"
Efter erhållen tillåtelse att få begagna sig af sitt modersmål, afgaf Kurikka en vidlyftig berättelse, den vi, med förbigående af en mängd biomständigheter, här återgifva betydligt förkortad. Emellertid satte sig herr Stråle och hans följeslagare på ett par stenar för att höra på.
"Jo, si, det var så", började vittnet, "att jag blef den rike herrns kusk fast Järvinen, min granne, rände andan ur halsen på sig för att få den platsen, men polismästaren sa', att jag var mera 'skicklig i ett och annat'. Och majoren, polismästaren ni vet, herr befallningsman och 'höga rättvisa' ('korkia oikeus'), är mycket gemen när han talar med simpelt folk, och han sade till mig, att djefvulen och, med respekt till sägandes, alla länsmän i landet skulle ta mig, om jag inte skulle föra den herrn helbregda tillbaka till Wiborg. Och såsom ni ser, höge herr befäliningsman och domare, så tyckes ju den främmande herrn vara kry och rask hittills, så att jag ärligen förtjenat min lön."
"Till saken", afbröt länsmannen, "berätta, huru kom det till att ni råkade ut för den här rysligheten?"
"Jo, si", började kusken åter, "det var så, att vi skulle fara till två ohyggligt rika fruntimmer, som lära ha rymt från…"