"Ursäkta, herr befallningsman", afbröt Stråle, "kanske vi lemna fruntimren åsido, alldenstund denna sak alldeles inte angår dem."
"Riktigt", anmärkte ransakaren till vittnet, "berätta hvad som händt, inte hvad som kan komma att hända."
"Nåja", fortfor den sålunda tillrättavisade, "vi skulle till Imatra, och derifrån med fyra hästar till Lauritsala (första slussen vid Saima kanal) och så till Wiborg igen. Nåväl, resan gick bra ända till Jäskis färja, och medan herrn drack kaffe inne i gästgifvargården, frågade folket, som stod omkring mig, hvad det var för en herre, som jag skjutsade, och jag sa' sanningen, att det var en rik man från utlandet, som reste till Ojala och derifrån tillbaka till Wiborg. Och som jag fått respengarna om hand, gaf jag skjutsbonden från Rautanen en mark (70 öre) i drickspengar, för si så hade herrn befallt. Och der talades ett och hvarje om Ojala-herrskapet och att de också voro från utlandet och hade mycket pengar samt att Muistolaherrn (härvid rodnade Ros starkt då han öfversatte vittnets ord) blifvit mycket god vän med dem, och att han hade hos sig en herre, som var från samma land som fruntimren, och att de sällskapade med hvarandra såsom slägtingar. Nåväl, det var allehanda folk vid färjan och vår nye skjutsbonde hörde också uppå, men herrn derinne dröjde så länge, att färjan gjorde två resor innan vi kommo att fara öfver elfven. Flera karlar hade före oss begifvit sig till andra sidan. Det var mycket bråk med vagnen, men vi kommo dock i skymningen öfver. Orsaken var den, att herrn i Wiborg spisat middag med polismästarn, borgmästarn och många andra, så att, ehuru vi körde fort, det likväl blifvit sent på dagen. Så bar det åter i väg, men det var mörkt när vi kommo till den här f-e skogen, och huru det var, så skyggade venstra sidohästen och vi lågo här i diket, vagn och hästar och allt, just der. Jag och skjutsbonden fingo en så duktig knuff i fallet, att vi voro sanslösa, kan jag tro, ty när vi vaknade igen var det månsken och ett hiskligt svärjande och skrikande och huggande, och herrarne skjöto, jag tror, fem skott. Röfrarne, hvilkas antal jag inte räknat, flydde till skogs, och hästarne, som de spännt ifrån vagnen för att stjäla dem med, rymde, men skjutskarlen fångade dem åter, ty de hade skadat sig i benen då de stupade på repet, som röfrarne spännt öfver vägen, och hvilket Muistola-herrn tog upp från landsvägen; det låg så här, just midt öfver vägen."
Sedan kusken slutat sin långa berättelse framfördes skjutsbonden, hvars utsago öfverensstämde med den förres. Han tillade blott, att kusken i mycket skrytsamma ordalag talat om den resandes rikedom och många kappsäckar med dyrbart innehåll samt en låda med välinpackade vinbuteljer som de hade bakbunden på vagnen.
"Kände du", sporde länsmannen, "någon af de karlar, som åhörde detta tal?"
"Jo några, och det är hederligt folk, men så voro der också två zigenare (tattare) och de foro öfver första gången färjan gick, det mins jag väl."
Sålunda fortgick förhöret ännu en stund. Derefter undersöktes platsen, och Ros utpekade ett träd på den ena af vägkanterna, vid hvilket det ödesdigra repet varit fästadt, medan det på andra sidan sannolikt hållits af karlarne. Då hästarne stupat emot den blott qvartstums tjocka linan, hade den häftiga ryckningen i densamma lemnat tydliga spår efter sig i trädets bark. Några mindre blodfläckar utvisade platserna der striden stått och i hvilken riktning våldsverkarne flytt. Stråle och herrarne togo nu afsked af länsmannen, som skulle bege sig på spaning efter röfrarne. Den stackars skjutsbonden sattes emellertid på fri fot och Stråle gaf honom en riklig gåfva för att påkosta hästarnes återställande.
"Välkommen i qväll till Ojala på en liten toddy, herr befallningsman!" sade herr Stråle artigt. "Jag hoppas min syster inte skall ha något deremot, när det är jag som bjuder, och inte min vackra systerdotter heller."
I detta ögonblick och innan Stråle ännu hunnit klifva upp i vagnen, framstälde sig inför den icke litet öfverraskade församlingens blickar en ny, lika vacker som i dessa trakter i allmänhet sällspord syn. På vägen från Ojala nalkades, styrande med behag sin lifliga häst, gestalten af en ung ryttarinna. Hon parerade skickligt sin muntra springare i det hon helsade den förvånade församlingen och vände sig till Erik, som var den förste hon kände igen, med den något hastiga frågan:
"Hvad har händt, kusin Erik? Folket på Ojala är alldeles uppskrämdt och tant lät mig inte bege mig af utan den der beväpnade drabanten."