Hon pekade på en med bössa utrustad karl, som ridande barbacka på en arbetskamp, följde efter henne med andan i halsen. Men då hon härvid gjorde en vändning åt sidan, blef hon varse gubben Stråle, som med utropet: "Men der har jag, minsann, henne sjelf, min yra, präktiga amazon!" skyndade henne till mötes. Ros, som sutit af, räckte Jenny artigt sin hand och hon hoppade muntert i den glade herr Stråles armar och gaf honom, oombedd, en hjertlig kyss på hans mysande mun.
"Välkommen, snälla morbror, välkommen ändtligen!" utropade den vackra ryttarinnan och tillade sedan: "Och det är kanske morbror som haft det der äfventyret i natt?"
"Jo du, min sprittande Jenny d'Ojala", svarade Stråle glädtigt, "och der ser du min räddare ur en den allra sannolikaste dödsfara jag hittills i mitt lif lupit; det är just din nyaste stallmästare."
"Herr Ros!" sade Jenny med en blick, omöjlig att beskrifva, men så full af den renaste, mest oförstälda glädje, att dess uttryck icke kunde undgå morbrodren, och han tillade derför i allvarligare ton:
"Ja, Jenny, vill du tacka den ynglingen för mitt lif och kanske två andra menniskors till, så gif den finske riddaren ett hjertligt handslag, du min lilla svenska affälling."
Djupt rodnande räckte Jenny sin hand åt den stumme Ros.
"Se så, nu kan det vara nog, till en början åtminstone", återtog Stråle; "stig upp till mig i vagnen, så åka vi tillsammans till Ojala. Jag hoppas Agatha mår väl? Kom ihåg bjudningen, herr befallningsman, och du, broder Ros, tag dina fruntimmer med dig! Jag skall genast sända vagnen tillbaka. Erik följer med oss."
Så ordnade den gamle herrn allt för den dagens afton.
Men Smilander kastade en tacksam blick på de afresande och mumlade: "Han vill mig väl, jag måste, ta mig f-n, ha reda på de der rackrarne."
Vi lemna nu länsmannen och hans följe, der de satte sig i rörelse till en enslig skogsäng, hvarest man förmodade att våldsverkarne i en gammal lada hade sitt tillhåll.