En frånvarande presenteras för läsaren.
Då unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin Jenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till Strömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu vexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada sällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och Erik slog sig ned ibland de goda vännerna.
"Du är så tyst i qväll, broder Erik", tog den muntre skådespelaren X. till ordet, "hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der surmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge."
"Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så förtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der likbjudarminen du har påtagit dig i qväll", skämtade en annan, "dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma från Sverge."
"Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf förhoppning här hemma?" frågade en tredje.
"O nej", inföll åter X. skrattande, "den vackra reskamraten (i förbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl såsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte novellistens ideal."
Men den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s anspelning. Det yttrade ordet "Orienten" hade gifvit hans tankegång en ny riktning och han utropade alldeles högt:
"Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har länge stått ditåt — men allena? Bah!"
"Ditåt står mest alla flickors håg", menade i tvunget allvarlig ton en af sällskapet, "men den resan företages aldrig allena."
Nu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin tankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten och gifva samtalet en annan riktning i det han frågade: