"På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?"
"Menar du Birger Ros", svarade X., "så får jag upplysa att han gör dig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen."
"Det vet jag", sade Erik, "och det var roligt att få en finne till reskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går att här sammanträffa med oss."
"Det är en underlig man, vår vän Ros", menade doktor B., "han har rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro någonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas."
"Är han då folkskygg?" frågade någon.
"Åh nej", genmälte doktorn, "inte just det, ehuru han dock i allmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och der framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske tvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han är en af de der så kallade fennomanerne."
"Så vidt jag känner honom", inföll Erik, "är han det ända till fanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna väg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg och tvifvel öfver Finlands möjliga öde."
"Ja", återtog B., "det är en alltigenom djup och allvarlig karakter och under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller senare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk afledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han bestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen åt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl alltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands framtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar en ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans verldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag inte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva."
Trots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom och han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga personlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med tant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen. De hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en ganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland för att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris doktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke fått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd af allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes. Hvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende var dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska förhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det stora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets frihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han, Erik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort Skotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga nationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som alldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians sånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till en sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien skiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en engelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt i tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens sferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har Skotland att tacka engelsmännen — och likaså, brukade han tillägga, hade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska kulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i början af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat detsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider trodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att försiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt denna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.
Så långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg sig föranlåten att afbryta desamma med ett: "men se der ha vi vår finne."