Den person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans vänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt men själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af hvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga brytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål, alltid igenkännes; det var Birger Ros. "Grod afton, reskamrat", helsade Erik glädtigt, "är du nu klar att dricka ett glas punsch här och sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?"
"Tack!" blef svaret, "men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och annat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag sannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl alltså tillsvidare." — De öfriga af sällskapet broto också upp och begåfvo sig med ångbåt till Djurgården.
Muntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och hållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något deraf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man van vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af talarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik att frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada kamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i sömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner och skämtande vänner, skålar och bålar.
3.
På förhoppningarnes kyrkogård.
Men hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i Strömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och i den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas. Den unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han gick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg samt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades Johannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg på sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i sina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda glada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt förkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur sina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till minnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för sig sjelf: "sidoalléen till höger", och började påskynda sina steg.
Ankommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät vinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han väl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat sig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska sommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta, ensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja alla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom en qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne till höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta ögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han der mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen tycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika enkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: "det är ju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön." Med ett slags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt upprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina steg fram till det på bänken sittande fruntimret.
Då Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan sylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående sin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället litet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon räckte den vördsamt helsande unge mannen handen:
"God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta besynnerliga ställe?"
"För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet kunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott verkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att gå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er."