"Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?" sporde fruntimret med lindrigt sväfvande röst, "hvarföre undvek ni oss, herr Birger?"
"Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt…"
Det unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte sig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en knapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden: "Och om nu denna er känsla…"
"O, säg inte ut er tanke!" afbröt Birger nästan vildt och tillade sedan med våldsamt dämpad rörelse: "Jag har en tröst i sjelfva tviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min kärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och egoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter — och dock har jag stundtals trott derpå — att min upproriska känsla funnit gensvar skulle försänka mig i ett kaos af förtviflan." Han tillade efter en kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de frampressade orden:
"Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel — en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt olycksöde…"
"Jag känner den edens innehåll", sade den unga qvinnan mildt. En ofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende och, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:
"Du känner min ed — farväl!"
Då såg hon upp till honom.
Der glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det uppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön morgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?
Såg han denna blick?