Några af de företeelser som egt rum vid den senaste finska landtdagen (vi skrifva nu Maj år 1872) måste ovilkorligen framkalla betraktelser af detta slag i hvarje sinne, öppet för rättvisa och hvars verldsåskådning icke ensidigt riktats åt parti-intressen. Visst önskar Sverge fästa Finland vid sig, men detta i den mening att de band hvarmed detta skulle ske icke äro maktens eller styrkans, icke heller den andliga öfverlägsenhetens, icke ens tacksamhetens och de gemensamma minnenas i alla fall vackra och här erkända begrepp — utan det band, medelst hvilket den skandinaviska norden vill och önskar fästa Finlands kultur vid sig och sin utveckling, är öfvertygelsen derom att Suomifolkets enda utväg att bevara sig åt sig sjelf förenas med det höga uppdraget att derjemte utgöra ett vesterländskt skyddsvärn emot orientaliskt våld. Finnarne, de nämligen som bo emellan Ladoga och Bottniska viken, äro enligt vår oförgripliga åsigt numera europeer — och ha i följd deraf ovilkorligen samma pligter i och för den vesterländska kulturens upprätthållande sig ålagde som vår verldsdels öfriga nationer. Att den finska nationen i politiskt afseende ännu är ung, veta vi, men vi hoppas dock att denne vår yngste broder i kulturlifvets led just i och genom sin nu vunna sjelfständighet (isynnerhet sådan denna de fakto är) påminnes derom att: en fullvuxen yngling bör kunna utveckla så mycken omdömesförmåga att han icke, såsom det heter, "uppbränner skeppen bakom sig".
End of Project Gutenberg's En sommarsaga från Finland, by Johannes Alfthan