Efter qvällsvarden, när vinet perlade i de fyllda glasen, höll morbror Stråle ett kort tal i följande ordalag:
"Han, såsom Jennys förmyndare, hade på hennes allvarligt förklarade beslut att för alltid flytta till Finland, enligt hennes plan och egen vilja, i hennes namn vidtagit följande åtgärder:
"Han hade till Finland förflyttat och i Föreningsbanken deponerat Jenny Bertrams hela förmögenhet samt dessutom inköpt landtstället Ojala, hvarest med ett kapital af etthundratusen mark till grundfond, den första finska folkhögskola skulle inrättas. Vidare hade hans myndling anslagit en summa af etthundratusen mark till grundkapital för uppsättandet af en större tidning på finska språket, hvars hufvudredaktör, vald för fem år, städse skulle utses af den studerande ungdomen vid Helsingfors universitet. Sålunda hade Jenny Bertram tillfört sitt nya fosterland ett ansenligt kapital, hvilket han hoppades skulle blifva rikligt fruktbärande. I den förening, som skulle bli en sannolik följd af detta hans myndlings steg, älskade han att se en framtidshägring af det finska och det svenska elementets sammansmältande, ty om de tu varda ett, då bygger Finland sin framtid på en ömsesidigt bepröfvad kärleks grundval, — och liksom han nu frivilligt nedlade sitt förmyndarembete, så har ock moderlandet förtröstansfullt nedlagt sitt ledarekall såsom en gärd af aktning för det unga samhällets sjelfbestämmelserätt och framtidsförhoppningar. Med denna liknelse till utgångspunkt tog sig derföre talaren friheten att föreslå en välgångsskål för den svenska fröken Jenny Bertram, Finlands vackra adoptivdotter!"
Och härmed slutar vår lilla sommarsaga från de tusen sjöarnes land.
Efterskrift.
Vår uppgift har icke varit att skrifva Finlands kulturhistoria. Vi ha blott velat lemna ett ringa bidrag dertill, en liten tafla ur detta med Guds hjelp och på grund af egen kraft blifvande framtidsfolks historia för dagen. Och det är sannt: Finland har sig anvisad en ganska egendomlig roll i den europeiska nordens historia. Om vi äfven icke kunna hylla aflidne Hwassers (se hans bekanta skrift om Borgå landtdag) mera snillrika uppfattning af hvad Finland kunde blifva, än praktiskt taget möjliga bestämmelse, så kan man dock i alla fall inrymma en stor betydelse åt detta lilla folk. Tron att Finland skulle bli den brygga på hvilken vesterländsk civilisation skulle bana sig väg till Orienten, måste anses såsom en öfvervunnen ståndpunkt. Deremot är dess betydelse för "vesterlandet" i följd häraf icke mindre. Frågan gäller nämligen icke Finlands inflytande på östern, utan tvärtom dess förmåga att motstå tyngden af Orientens påtryckning. Skall denna af den vesterländska bildningen till europeiskt kulturlif väckta nation nu, sedan densamma på sätt och vis blifvit sjelfständig, af uteslutande egna krafter kunna häfda dess under svensk egid vunna rykte om "finsk ihärdighet" — ett verkligen historiskt hedrande namn? Vi för vår del vilja tro detta, nämligen i fall de finska förhållandena gestalta sig sålunda att folket får begagna sig af sina båda axlar för att lyfta den i sanning icke ringa börda af kulturhistorisk bestämmelse, som verldshistorien pålagt det goda Suomifolket. Gud har gifvit finnarne uthållighetens oskattbara förmåga, och detta i hög grad, men hvad Finlands europeiska betydelse vidkommer beror värdet af denna egenskap helt och hållet uppå den riktning som denna uthållighet behagar taga. Vi nämde här nyss förut att Finland, det "unga Finland" ville jag säga, i likhet med alla andra välskapade barn, äfven då dessa framträda på politikens fält, har två axlar. Nu gäller det, såsom vi redan i vår lilla berättelse liknelsevis påpekat, huruvida icke den ena armen, den ursprungligt starkare armen, det finska folket i fennomansk mening, den "finska massan" på det sättet söker att styra sin båt i hamn att den venstra armens, det svenska elementets, verksamhet blir af jemförelsevis ringa båtnad. Men just denna andra axel i det "nya Finlands" (sit venia verbo) lif är den del af dess statskropp som historiskt ovedersägligen, och för alla kommande tider, utgör den förbindande länken emellan Suomifolket och vesterlandet.
Finland kan visserligen numera, derigenom att en del af dess söner förnekar sina andligen svenska anor, till och med inom en jemförelsevis kort tidrymd framställa taflan af en "finsk-finsk" kulturform. Svårt vore dock för hvarje fördomsfri att säga hvari egentligen denna specielt finska kulturform skulle skilja sig ifrån samma banor som folkets utveckling hittills följt. Eller skulle Finland vilja afsäga sig sin från vesterlandet ärfda politiska konstitution och skulle dess religiösa lif vilja gå samma väg? Vi tro det icke. Återstår således språkfrågan, uppdrifven till sin spets af de så kallade fennomanerne. Men hvad återstår numera att önska i denna väg? Kanske en egen finsk-finsk litteratur? Intet annat förhindrar ju uppkomsten af en sådan än möjligtvis den ryska politiken; men denna verkar i ännu vida högre grad hämmande på det svensk-finska skriftställeriets utveckling. Eller ligger härinunder måhända en annan orsak? Det är ju icke språket som "gör" litteraturen, fastmera återverkar en högre utbildad andlig verksamhet på språkets förädling. Deri ha vi således icke heller roten till "det onda", hvilket härvidlag är svårigheten för den finska litteraturen att arbeta sig fram till en sjelfständig betydelse. Orsaken bör således sökas antingen hos den finska folkmassans oförmåga att uppbära ett vittert lif i högre mening, eller ock i bristen på skapande förmågor. Men hvar skall anledningen till denna sistnämda fattigdom sökas om icke i folkets oförmåga att producera dessa behöfliga litteratur-representanter?
Såsom bekant saknar den svensk-finska litteraturen ingalunda namn, som i vida kretsar klinga smickrande för det folk de tillhöra. Och dessa namns uppbärare äro finnar till själ och hjerta. Eller vågar måhända någon af herrar fennomaner verkligen säga att så icke är fallet. Detta tro vi icke.
Men liksom det finnes vissa ganska ädla växtarter som, trots alla de goda egenskaper de utveckla efter befruktningen, emellertid af naturen — eller kalla det hellre försynen — i detta afseende hänvisats till behofvet af medverkan från medlemmar af till och med andra naturriken, — hvarför skulle man icke häruti kunna se en fingervisning att äfven de skilda nationerna behöfva hvarandra och hvartill skulle då öfver hufvud taget en verldshistoria tjena?
Nåväl: den svenska nationaliteten har trädt i beröring med den finska. Från hvilkendera sidan ha nu anledningarne till ett högre andligt lif utgått, det är en fråga, som hvarje öfver denna sak tänkande menniska har lätt att besvara. Om nu finska folket tror att timmen slagit för detsamma att utan all vexelverkan med sin naturligaste bundsförvandt framdeles dana sin egen historia — så kommer väl Sverge att sörja öfver detta misstag, det är visst och sannt, och svårast blir de hundratusentals svensk-finnars ställning, som bygga och bo i Suomilandet, men det oaktadt torde icke ens den djerfvaste nationalfåfänga i denna sorg kunna se annat än den äldre broderns grämelse öfver den yngres förhastade beslut att vända ryggen åt sin egen bildningskälla. Hvad Sverge fordrar af Finland är icke annat än att Finland, i de förlåtliga utbrotten af sin vaknande nationalkänsla, icke skall förgå sig emot sig sjelf, att icke den ena af dess armar skall höja sig emot den andra, som så villigt blifvit framräckt för att förenas till ett gemensamt arbete för andligt sjelfbestånd.