"Kom, Birger", hviskade hon, "jag har sökt dig."
De trädde ett steg tillbaka från branten och i det hon blygt lade sin ena arm om ynglingens hals, fattade hon med den andra hans hand och sade:
"Du har inte kunnat tala, Birger, jag vet ju hvarför, men skuggan har vikit och jag kan nu tala mitt hjertas språk och få lyssna till ditt. Hvad du varit för mig, det skall du alltid förblifva, men jag är nu inför dig och verlden — en Finlands dotter. Den underrättelsen medförde morbror Stråle; jag har så velat det."
Ett djupt andetag höjde Birger Ros' bröst och han sade sakta:
"Och denna uppoffring har du hemburit mig!"
"Ingen uppoffring", svarade Jenny och rodnade varmt, "jag var väl förut din svenska syster men nu ar jag din finska brud."
Och hon gömde sina ögon, i hvilka kärlekens perlor lyste, vid den älskade mannens bröst. Men snart höjde hon åter sitt lockiga hufvud och blickade förtröstansfullt leende upp till honom. Hans läppar rördes ännu liksom i stilla bön och sedan — i nästa ögonblick — tryckte han den ljufliga flickan till sitt bröst och en helig kyss förenade de två ädla menniskorna för evigt med hvarandra.
Men i det klara månskenet svingade alla Imatras elfvor vid forsens dånande jubelmusik i en glädtig dans och sjöngo dertill, för dem hvilka förstodo orden, en sång om den sanna kärleken som "icke tror på ett oblidkeligt olycksöde."
27.
Den vackra adoptivdottern.