"Och skål derpå!" tillade skalken, "får herrn inte en rysk orden, så kan ta' mig böfveln nog gubben Stråle göra er till medlem af en svensk orden."
"Hvilken?" frågade befallningsmannen i hviskande ton och rodnande i försmaken af tillfredsställd fåfänga.
"Hertigar och grefvar bära dess tecken", sade Erik, "skål!"
"Dess namn, dess namn!" bad Smilander och klingade med Eriks glas.
"Tala närmare om saken med herr Stråle — han är kommendör", blef svaret.
Till Smilanders harm tillkännagaf nu tant Agatha att aftonvarden var färdig.
26.
Skuggan viker.
Medan de andra herrarne voro sålunda sysselsatte, en hvar på sitt håll, företog vår vän Ros en promenad utåt forsen. Flera af de yttranden som under dagens lopp undfallit gamle Stråle, hade i den unge mannens bröst återväckt tankar af samma natur med dem hvilka uppfyllt hans själ under gårdagens nattliga ridt. I smärtsamt lifliga färger stod framför honom bilden af den älskades gestalt, men den mörka skuggan af det oblidkeliga olycksödet lade sin iskalla dödshand på det liffulla hjertats skönaste förhoppningar. Dyster i hogen, ett rof för de mest omvexlande känslor, som än ryckte honom med sig till en besvarad kärleks svindlande höjd, än störtade hans arma själ i hopplöshetens kaos, vandrade han fram sin ensliga väg utmed den dånande forsens klippbrädd. Han stannade, aftog hatten och lät den friska, af fina vattendunster mättade aftonflägten svalka hans panna, omkring hvars hvita, fasta hvälfning det mörka håret bildade en dunkel ram. Hvem hade kunnat tolka de tankar som nu rörde sig inom densamma, der han stirrade ned i den brusande afgrunden? Så stod han länge, men på fästets mörkblå grund försvunno småningom äfven de sista molnen och Septembermånens blanka sken utgjöt sig i underbar fullhet öfver det vilda landskapet. Så stod han der den sörjande menniskosonen med armarne korslagda öfver det stolta men qvaluppfyllda bröstet. Han stod med sin andes öga förfarande klart fästadt på en pligtuppfylld, men fröjdlös framtid: ofvanom sig den lugne himmelske väktaren och nedanföre forsens eviga brus.
Lätt lades två små händer på hans skuldror och i det försilfrande månskenet stod emellan honom och fallet, just på klippans brant, en liten elfva, hvilken, höjande sig på tåspetsarne, sänkte sina blickars ljus genom tviflarens egna ögon djupt, djupt till dess det nådde till bottnen af den älskades själ.