"Och", fortfor herr Smilander, i det han fattade sitt glas och med värdighet liksom drack sig sjelf till, "och sedan vi utställt tio vakter, inträngde andra tio man modigt i ladan, sålunda att skallfogden, sitt embete likmätigt, gick främst och sedan brofogden med karlarne. Derefter kom jag ensam, utgörande liksom en påtryckning å hela anfallskolonnen, hvilket också i sanning var af nöden, ty i annat fall hade rackrarne möjligtvis kunnat rymma sin kos. Men se, den som från början ställde sig vid ingången, det var jag, färdig att vid ringaste tecken till tvekan å mina mäns eller kronovidrigt motstånd å fiendens sida beslutsamt skynda ut och jämväl, just i rättan tid, sända nämdemännen med reservmanskapet i elden. Men detta behöfdes inte. De sluga skälmarne låtsade gifva sig på nåd och onåd samt föllo på knä och bådo om förskoning och mat, hvilket jag genast insåg var en krigslist, ty man skall veta att en sådan der rymmare, rätt så utsvulten han är, i sig förenar fem mans styrka då det för honom gäller att vinna den der förbjudna frukten, friheten. Jag lät derföre genast basta och binda de skälmarne, och sedan de, väl bundne och liggande på golfvet, åter kunde anses som myndigheternas säkra och välförvärfvade egendom, skyndade jag att medelst några passande tecken å deras ryggar och hufvuden påminna dem om min närvaro i egen person samt dymedelst förmå dem till bekännelse af hvart de 'andra rymmarne' tagit vägen, ehuru jag, hi hi hi, aldrig af landshöfdingeembetet fått underrättelse om flera än fyra af den sorten — och de lågo der. Sålunda räddade jag vårt samhälle från den öfverhängande faran att bli offer för dessa illgerningsmäns lagstridiga framfart. Som de voro något illa medfarne af föregående nattens strid samt antagligen ganska hungriga, förbjöd jag att gifva dem någon annan torplägning än stryk för att få dem rätt spaka."
"Nedrig grymhet!" mumlade Erik för sig sjelf, men gamle Stråle frågade lugnt om skallfogden åtföljt länsmannen till Ojala?
"O, hvilken förutseende blick!" utropade Smilander, "ja visst, han är här!"
"Var god, herr befallningsman", sade Stråle med egendomlig tonvigt, "och gif order att fångarne genast skola få sig en extra forplägning; jag betalar det."
"Mycket gerna", svarade Smilander något tveksamt, "men jag vet inte om jag just har rättighet att ännu mera än redan skett…"
"Erik!" afbröt Stråle otåligt, "bed din fästmö genast sända något bud till fångarnes bevakningsställe med lämpliga förfriskningar åt de stackrarne."
"Aha", tänkte Smilander, "han menade sådan forplägning", och tillade derefter högt: "Vid Gud, en ädel hämnd!"
"Skynda dig Erik", bad Stråle.
Erik skyndade ut men Smilander började begrunda hvad det der ordet "fästmö" skulle betyda och om det gällde den spottska svenska fröken eller doktorns syster. I alla fall beslöt han att passa på tillfälle och närmare taga reda på denna sak samt tillika rycka fram med anhållan om uppsättandet af berättelsen angående röfrarnes gripande.
Erik återkom snart och meddelade att Aina dragit försorg om att morbroderns önskan skulle uppfyllas. Derefter visste han att skickligt gifva samtalet den vändning att Pettersson och onkel Stråle kommo i samspråk om laxfänget i forsen, ett ämne som intresserade den gamle ungkarlen. Under tiden egnade sig Stenrot helt och hållet åt Smilander och uppmanade denne slutligen att i sin "rapport" infläta en antydning derom att han, Smilander, gjort staten en väsentlig tjenst genom att visa sig så nitisk i en sak som rörde en utländing af herr Stråles karakter.