25.
Gäster på Ojala.
Tant Agatha, som till en början blifvit något "perplex" öfver sin broder häradshöfdingens plötsliga ankomst och äfventyr, lugnades dock snart åter af de förklaringar, som han gifvit henne. "Men det bästa, mina vänner", hade gubben Stråle sagt, "sparar jag till aftonen; spara alltså också ni er nyfikenhet till dess." Erik återvände med vagnen till Muistola och morbrodren hade på eftermiddagen ett allvarsamt samtal på tu man hand med sin sjelfmyndiga älskling, såsom han kallade Jenny.
Då qvällen stundade blef der lif och rörelse på det lilla Ojala. Gästerna från Muistola anlände, och äfven länsmannen kom, efter lätt och väl förrättadt ärende, pösande i sin nya uniform med stickert vid sidan och kokarden i mössan, som blänkte i aftonsolens sken, och nådigt besvarande de mötande böndernas ödmjuka helsningar. Han blickade dock ibland med ett egendomligt uttryck af saknad på den venstra sidan af sitt bröst, liksom skulle hans hjerta längta efter någon betäckning utanpå uniformsrocken. Och i sanning, nu efter de fyra rymmarnes gripande, öfver hvilken tilldragelse han ämnade anmoda Erik Stenrot att, såsom "skicklig i svenskan", hjelpa honom uppsätta en omständlig berättelse, nu kunde han ha skäl att emotse en sådan utmärkelse.
Äfven den beskedlige "kommissionären" Pettersson från Imatra hade erhållit en bjudning till Ojala och anlände i sin "trilla", uppsträckt i frack och hvit väst, tacksam för den honom visade artigheten. Han blef litet stött då han, kort efter sin ankomst, i mystiska ordalag erhöll en vink af Smilander, att i afton icke kalla denne herre "bror", "ty", hade länsmannen sagt, "vi administrativa tjenstemän och isynnerhet polisembetsmän få inte stå på alltför förtrolig fot med allmänheten, allraminst i närvaro af utländska högre dignitärer", hvarpå Pettersson bugat sig och frågat: "om kanske denne Stråles namn klingade mera adligt än systerns?" Med en blick af medömkan öfver den andres bristande förmåga att bedömma förnämt folks verkliga "karakter", trädde länsmannen stolt förbi honom in i salongen, der tant Agatha serverade théet.
Ehuru Smilander ingalunda var en synnerligen angenäm gäst för henne, bemötte dock den goda damen honom med all artighet, och Jenny lät åtminstone bli att skratta åt hans nästan krypande sätt emot morbror Stråle, för hvilket hon förgäfves sökte en förklaringsgrund. Jenny var öfver hufvud taget i qväll mindre munter än vanligtvis, men fäste dock Eriks uppmärksamhet vid Smilander, och denne beslöt att drifva ett litet oskyldigt gyckel med den administrativa tjenstemannens fåfänga, i loflig liqvid för den brutalitet han fått röna vid frågan om fruntimrens pass. Han egnade honom derföre vida mera uppmärksamhet än han i annat fall brytt sig om att göra. Emot Pettersson var Jenny vänligheten sjelf, och tant Betty afhandlade med honom allehanda intressanta frågor i landtbruket. Aina sysslade mycket omkring tant Agatha, hvilken hon erbjöd sig att hjelpa i hushållsbestyren, icke utan att härtill måhända föranledas af en viss, ganska naturlig önskan att ännu högre stiga i gunst hos den gamla damen. Stråle talade politik med Ros och kunde icke nog förvåna sig öfver den unge mannens skarpa omdöme och det egendomliga och nya ljus, i hvilket denne framställde den finska nationalitetsfrågan för honom. Men då théet var drucket vände sig den gamle herrn till Jenny och yttrade i synnerligen godlynt ton:
"Och nu, sedan du blifvit en finsk förtrollerska, kunde du just åt din gamle svenske morbror och hans gäster i all hast frambesvärja en liten toddy."
"Skall ske såsom herr processrådet befaller", svarade Jenny skrattande för att dölja en plötslig rodnad. De behöriga reqvisita voro snart framsatte i ett sidorum, der herrarne slogo sig ned, tände sina cigarrer och bryggde sina glas.
"Nå", menade den jovialiske värden när detta vigtiga värf var undangjordt och man smakat på drycken, "nu få vi be herr befallningsman att omtala för oss huru det gick till vid fångandet af de stackars landsvägsriddarne, som i går qväll gjorde så dåliga affärer?"
Herr Smilander tog sig en ny styrkdryck ur glaset och beredde sig att tala. Med händerna på sina knän satt herr Pettersson och lyssnade och Stråle, med sin runda lekamen behagligt placerad i en beqväm fåtölj, tycktes också vara idel öra, medan deremot de unga männen, först Erik och sedan äfven Ros, sakta lemnade rummet. Ros dröjde borta en längre tid, men Erik återkom om en stund, just lagom att få höra berättelsens slut.