"Jo, han har visst bedt oss tiga för att inte oroa herrskapet", sade Thilda, "men si, det kan jag inte. Jo, doktorn, han kom hit om natten med två drängar, som hade bössor, och han höll vakt hela natten, men om morgonen sände han bud till länsman och så red han hem och bad mig tiga med alltsammans, men si, det kan jag inte, och den ene drängen är ännu med sin bössa qvar i stugan — herre Gud, huru rysligt!"
Jenny lät genast kalla den omnämde drängen för att af honom erhålla litet bättre besked om hvad som händt; men som samtalet fördes med den uppskrämda Thilda till tolk, så kom der icke mycket ljus i saken. Den främmande resandens kusk hade, enligt drängens utsago, berättat att en mörk ryttare kommit fram i månskenet och liksom från himlen samt jagat bort röfrarne.
"Var det doktorn?" frågade Jenny med klappande hjerta, "och blef den resande sårad?"
"Ne-ej", ljöd svaret, "doktorn, Pelle och jag ha vakat här hela natten och i morgse red Pelle till länsman."
"Och är den främmande herrn sårad?"
"Det vet jag inte, men nu är han på Muistola och nog kom han dit till fots, det såg jag sjelf."
Jenny befalte att hennes häst genast skulle sadlas. Hon ville och måste höra åt i Muistola hvad som timat, ty hon var så orolig för den "främmande gamle herrns öde", sade hon.
Tant Agathas föreställningar hjelpte till ingenting. Jenny bad henne blott för all del vara lugn, något som hon sjelf imellertid förgäfves bemödade sig att synas. Slutligen förmådde tanten henne att såsom beskyddare medtaga den beväpnade drängen från Muistola. På Ojala qvarstannade landbonden och hans två söner hemma.
Med hjertat uppfyldt af oro och ängsliga aningar anträdde Jenny sin ridt, och vi ha sett, att dessa aningar på sätt och vis icke bedragit henne, ehuru allt aflupit lyckligt nog. Sålunda kom det att Jenny plötsligt uppenbarade sig för de i skogen församlade männen, och mången gammal bondkäring spådde af allt detta, att någon stor förändring skulle hända Muistola-herrn.
Men huru förhöll det sig dermed, att vår raska hjeltinna, som icke det ringaste brukade vara besvärad af aningar och oroande inbillningar, just denna gång vid tanken på den "gamle främmande herrns öde" blifvit ett rof för en så utomordentlig oro? Hade Jenny måhända några skäl att emotse ett besök af sin gamle, älskade förmyndare? Derom skola vi väl i det följande få veta något mera.