Det är det löfte, tyst och blygt,
Som du engång mig gaf:
Att troget, troget följa mig
Till kylig, fridsäll graf.
Att dela sällspord fröjd med mig
Och sorgens bitterhet;
Att dela, om det galler så,
Med mig min uselhet.
Det är ej ögats vackra glans,
Som binder mig vid dig;
Det är en högre, bättre makt,
Som gör dig kär för mig.
Det är din andes rena ljus,
Ditt hjertas blida frid,
Som lugnande kan lysa ned
Uti mitt väsens strid.
War det väl för sista gången.
Var det väl för sista gången,
Flicka, som jag såg dig så?
Hvarför, vackra Italine,
Hvarför skulle jag då gå?
Då jag engång återkommer,
Säg mig, är du lika ljuf,
Är ditt öga fritt ooh öppet,
Flicka, leende som nu?
Kanske blekes du af smärta
I det kalla lifvets strid,
Kanske, att ditt barnahjerta
Trolöst svikes om sin frid?
Hvar finns toner för min ängslan.
För min oro hvar fins ljud?
Kanske skall jag se dig åter
Äter — som en annans brud?
Rosig i en annans armar,
Utan högre lif ändå!
Hvarför, vackra Italine,
Hvarför skulle jag då gå?