Var det slut med lek och löjen,
Oss, emellan — var det slut?
Krossades mitt lifs förhoppning,
Knoppning uti en minut?
Då jag gick — ej ord, ej blickar,
Ej en darrning i min röst,
Intet, intet Italine
Tydde lågan i mitt bröst.
Blott mitt hjerta gret, och sången
Känner, hvad jag kände då — —
Var det väl för sista gången,
Italine, var det så?
Min Sångmö.
Du himmelska älskarinna,
Du dotter af Jordens Gud,
Hvi blef du min älskarinna,
Hvi blef du mitt hjertas brud?
Dn kommer till mig i tårar
Ibland, och i löje bland;
Du väcker uti mitt hjerta
Den varmaste längtans brand.
Och när mina känslor jaga
Och storma sin vilda färd,
Då öppnar du stilla famnen
Och bjuder mig fridens verld,
Du målar så ljusa bilder
För mig uti dröm och frid.
Och åter manar du mägtigt
Min ande till kamp och strid.
Du äger löje och tårar.
Du äger blixtar och brand,
Du äger vintrar och vårar
Och froster och solskensbrand,
Du äger ljus i ditt öga —,
Mig gaf du det der jag går.
Och klar jag ser uti lifvet,
Och mägtiga toner slår.