Du ter dig ibland lik flamman
Af norrskens glödande haf,
Du ter dig ibland lik stjernan,
Som ler öfver älskad graf.
Du visar dig än lik solen,
Stolt, herrlig och underskön,
Och strålar på jordens söner
Din kärlek vid deras bön.
Då lågar med dig jag väldig,
Då slår jag min högsta ton,
Då sjunger med dig jag stolt om
Att menskan är himlens son.
Men ter du dig ljuf lik rosen
Och mild som en sommarvind,
Då ger jag dig menskoögon
Och menskans rodnande kind.
Då ger jag dig ljusa lockar
Och armar att famna mig,
Och kallar dig Italine
Och skalkas och ler med dig.
Men alltid min kärlek brinner
För dig, ty du är min brud,
Du är ju en medlarinna
Emellan mig och min Gud.
Ord egnade ——.
Jag fattar med glädje lyran
Och stämmer den upp, min vän,
Jag bringar dig här min helsning
Och hyllning och bön igen.
Sen sist jag i diktens verldar
Dig klädde i doft och glans,
Sen dess har så mången blomma
Ren vissnat från hjertats krans.
Sen dess har jag mig förändrat,
Till allvar mitt löje blef.
Jag föga är lik den gossen
Som förr Italine skref.