Jag kastat en blick i lifvet,
Den möttes af lifvets köld.
Jag stod der så stum af smärta,
Så utan vapen och sköld.
Dock föddes jag ej att lida,
Jag samlade stolt mitt mod,
Och står nu åter i ledet
En kämpe, så frisk och god.
Min stig belyser en stjerna,
Dess sken är så ljuft och gladt,
Dess sken är mitt hjertas dager,
Det lyser min kalla natt.
Den stjernan är Italine,
En blixt i min känsloverld,
En källa i lifvets öken,
Ett månsken på nattlig färd.
Säg, vill du heta likt stjernan,
Likt stjernan mig sänd af Gud?
Säg, vill du blifva, lik stjernan
Mitt hjertas trolofvade brud?
Döden.
Kall du skipar dina hårda lagar,
Sträng du räknar våra fröjdedagar,
Grafvens tyste, mörke son!
Halfva fröjder du blott menskan unnar,
Der du obevekligt sträng förkunnar
Att vårt lif blott var ett lån.
Jag dig hatar — dödens dystra engel
Liljan bryter du ifrån dess stängel,
Medan den i blomning står.
Blek du träder fram uppå vår bana,
Blek och dyster, då vi minst det ana,
Njutande vår lyckas vår.
Helig är för dig ej makans smärta,
Säkert icke brudens varma hjerta,
Icke barnets ömma håg!
Sorg och saknad dina stigar följa
Allt i svart och dystert ses sig hölja,
Der du vandrar fram ditt tåg.
Lömskt du smyger till ditt offers sida,
Låter grymt det några stunder lida,
Manar sen med grafvens röst.
Sorg du sänder i millioner hjertan,
Och din följeslagare är smärtan,
Tärande i kränkta bröst. —