Blida Gudom! dock ej sorg du bringar
Salig sväfvar uppå dina vingar
Anden till sitt hem igen.
Icke blomman i dess vår du bryter,
Blott dess lott uti en bättre byter,
Blida, goda menskovän!
Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,
Högre kärlek i det hjerta brinner,
Som ser himlens öppna dag.
Frid och sällhet på ditt anlet thronar,
Höga engel, der du ljuft försonar
Menniskan med ödets lag.
Se, af dina starka armar buren
Löser anden sig ifrån naturen,
Du är lifvets skönsta akt.
Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;
Ingen vid ditt milda löje ryser,
Dödens blida brodersmakt!
Och en dag — när alla fröjder bleknat,
Och min själ för lifvets stormar veknat,
Kom och helsa mig, min vän!
Dina kyssar göra slut på striden,
Dina kyssar bringa anden friden,
Som den mistat har igen!
På Walvaniemis strand.
Solens afskedsdager hvilar
Öfver Walnvaniemis fjerd.
Säg mig, är den ej gudomlig,
Denna skymningstysta verld.
Hvila ögat här och hvila
Själen här från dagens flärd.
Kom i detta edens sköte,
Der naturen sorgfri ler,
Bida här tills qvällens svalka
Lugnande sig sänker ner.
Bida här tills vågens lekar
Sakta domna mer och mer.
Se framför dig — hvilken tafla,
Strålande i qvällens ljus!
Säg mig, är naturen själlös,
Säg mig, är väl detta grus,
Dessa dofter, dessa vågor,
Detta lena aftonljus!
Själen löses opp i vemod,
Känslan vecklas ur sitt tvång,
Och det tackuppfyllda hjertat
Brister ut i glädjesång.
Kan du ännu längre klaga
Att vår jord är skum och trång?
Se omkring dig — här bor friden,
Bor försoning, ljuf och öm,
Se tillbaka — der gick väldig
Lifvets stora djerfva ström,
Der var lifvet, der var tanke,
Här är känsla, här är dröm.