Menskans stora öppna hjerta
Rymmer andens stora strid,
Rymmer bredvid stridens smärta
Känslans underbara frid.
Skönt i lifvets stora vexling
Vexlar känslolugn och strid.
Dn som stridt i lifvets leder,
Trogen, trots dess många svek,
Öppna nu ditt stolta hjerta
För din känslas varma lek;
Blif, som blomman, vek och vacker
Leende i barnslig lek.
Höj din blick — se hafvet hvilar,
Hafvet, menskoandens bild.
Stäm då, höga himlafrände,
Själen känsloblid och mild.
Dröj med vackra lena känslor,
Dröj vid denna fridens bild.
Se! der ligger Wahvaniemi,
Fenstren skimra endast matt;
O, derinne hvilar stilla
Wahvaniemis ros i natt!
Ljusa, vackra känslodrömmar
Sväfva ikring bädden gladt.
Har du sett hur rosor rodna?
Har du mött två stjernor blå?
Har du känt hur deras strålar
Dallrande i hjertat gå,
Hur de väcka tusen känslor,
Svalkande din själ ändå?
Då jag, trött af lifvets stormar,
Nalkats rosen någongång,
Då har hjertat, återfrisknadt,
Gått igen sin fordna gång,
Då, uti min blommas närhet,
Löstes känslan opp i sång.
Jag har här min frid och glädje,
Tvenne vackra ögon blå,
Någonstäds i verlden stråla
Sådana för dig också —
Tvenne vackra, klara ögon,
Som ditt hjertas språk förstå.
Der har dn ditt Wahvaniemi,
Der har du din ro och frid,
Der har du din Italine,
Trösterskan i lifvets strid;
Lifvets vexling lemnar alltid
Någon punkt för hjertats frid.
Tankens Seger.
Fördomar, viken alla,
Föråldrade för oss!
Vi gå vår trygga bana
Vid tankens ljusa bloss.