Omgjorda dig med kärlek,
Med längtan, kraft och mod.
Och offra för det helas
Framgång ditt hjerteblod.
Lägg handen med till verket
Att resa stegen opp,
På hvilken opp till himlen
Framgår vårt djerfva hopp.
En ädel broder mera
I andens stora strid,
Som gerna vill förblöda
För mensklighetens frid.
Det nya lifvet.
Jag stod på strand, der bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.
Vid veka minnen dröjde
Min själ — vid hjertats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.
Hvem har de blommor brutit,
Som lifvets vår mig gaf?
Hvem har derinne bäddat
För lifvets fröjd en graf?
Hvems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Hvem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?
Hvem var så fräck, så hjertlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet — hvem, o hvem?
Så sporde i mitt hjerta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvifvel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.