Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuf, harmonisk sång.
Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng englars ljusa chor?
O, eller sjöngo menskor
Väl till en fallen bror?
O menniska, som sörjer
Ditt hjertas fallna vår,
O menniska, som intet
Af lifvets gång förstår!
Se, dina blommor glödde
I lifvets morgonstund,
Då, allt var lent och ljufligt
I hjertats djupa grund.
Då ännu vemodstårar
Som dagg bestänkte dem,
O då, då kunde blommor
Än gro i hjertats hem.
Väl har sen dess ren lifvet
Gått fram med tio år,
Men hvarför fåfängt sörja
I fallna minnens spår?
I solens brand, den ljusa,
Förkolnade din krans,
Ditt morgonlif gaf vika
För dagens högre glans.
O, låt ej tviflets skuggor
Fördunkla denna dag.
Än andas ju ditt väsen
I friska, fulla drag.
Än ler för dig ju banan,
Än har du kraft till strid,
Kom, följ den sköna fanan.
Men sitt ej här och qvid.
Hvad lifvets englar taga,
Det fås ej mer igen.
Det båtar ej att klaga,
Du har ju mycket än.