En tredjedel af lifvet
Svann bort — visst var den skön!
Men tvenne tredjedelar
De vänta än med lön.
Då känslans blida vårdag
För alltid för dig svann,
Byt herrskare, min broder,
Blif tankens djerfva man.
Här stå vi millioner,
Skönt rustade till strid,
O. träd i våra leder,
Det är en herrlig tid!
Och sången slöts och natten
Steg tyst ock ljuflig ned.
Men åt det nya lifvet
Svor jag min hyllningsed.
Slummersång.
Så länge mamma sofva kan,
Sof' stackars mamma sof!
Du har ej fått en enda blund
Sen Pappa man begrof.
Sof bleka mamma, sof en stund
Så blir du frisk igen,
Och leker åter gladt med mig,
O sof, o sof blott än.
Jag vill mitt hufvud luta här
Emot ditt bröst och be,
Och Gud, den store, skall väl mildt
Till mig och mamma se.
Väl är jag hungrig — tyst ändå
Jag lider ingen nöd,
Blott mamma vaknar opp igen
Så skaffar hon mig bröd.
Men mamma sof — hon sof så godt,
Hon sof i dödens arm,
Och, dottren, rosig, frisk och skär
Vid hennes kalla barm.