Lifvets rosor äro rosor,
Doftande en liten stund,
Menskoandens bästa rosor
Dofta blott i hjertats grund.
Dofte dig ej lifvets rosor,
Dofte andens rosor dig!
Bättre än en fljgtig lycka
Är en törnig lefnads stig.
Saligt följe dig, min lilla,
Doftet af din moders ord,
Lyssna! hvad jag ypperst nämner,
Ypperst här uppå vår jord.
Icke lyckans lätta håfvor,
Icke rikedom och makt;
Blott den svages hjerta tjusat
Utaf ytans bjerta prakt.
Icke frid åt dig jag önskar,
Menskans lott är icke frid;
Lyssna! hvad din mor dig önskar,
Önskar dig en bister strid.
Önskar mod och kraft och trohet,
Önskar evig längtans brand,
Önskar i ditt unga bjerta
Kärlek till ditt fosterland.
Blott vid Fosterlandets fana
Vinnes lifvets höga mål,
Barn! så gifve lifvets skiften
Dig en vilja, fast som stål.
Fyll ditt kall och tro och kämpa.
Tro på tankens seger blott.
Vida mer än ondt och uselt
Äger verlden skönt och godt.
Och hon slöt sin sång och gret och sade:
Föga fröjd jag i min visa lade.
Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott,
Men med kinder, lilia rosenvårar,
Log den lilla, ack till svar, så godt.
Hvad han då ej kunde tolka — tiden
Tolkade det högt för verlden — striden
För ett älskadt, bortglömdt fosterland
Blef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad,
Blef hans ljus uti en stormig lefnad
Blef hans höga vackra känslobrand.