Och han stod, en värdig son af lifvet.
Honom att försaka endast gifvet,
Stod med lugnet i sin fria blick,
Full af kärlek, der han stod och stödde
Tusen bröder, som med honom blödde,
Blödde gerna, då till strids det gick.
Stundens fröjd nu slocknat i hans öga,
Lifvets njutning gällde honom föga,
Han var tidens, icke stundens son;
Och, då dödens engel bädden redde,
Lugn och skön han då för domarn trädde
Här är räkenskapen för mitt lån.
Men den unga modren, hvilken manat
Strid och kamp på sonens lifstig, anat
Att ej rosor vexte på hans gång.
— — — — —
— — — — —
— — — — —
Ett kärt Besök.
I ensligt tysta stunder
O kom till mig igen,
Du bild utaf den gamla,
Borttänkta kärleken.
Tyst veckla opp de bojor,
Som tiden lagdt på dig,
Och kom, så ljus och vacker,
Att skalkas om med mig.
Tag för min andes öga
Igen din fordna bild. —
Blif, hvad du var, min flicka,
Blyg, leende och mild.
Och flägta från mitt anlet'
Det bittra leende,
Och tag från mig min styrka
Och gif igen mitt ve.
Gif mig igen de tårar,
Jag gråtit, o, min vän,
De skola kanske trolla
Lif i mitt lif igen.
Jag vill dig vackert taga
I famn, du tysta bild,
Och gråta ljufva tårar
Och blifva vek och mild.