O, frukta, vackra engel,
Du fordnatids gestalt,
O, frukta ej, mitt hjerta
Fast det är stumt och kallt.
Se, lifvet är så kyligt
Allt som en vinterdag,
Der har mitt hjerta domnat,
Der stelnade ock jag.
Och tunga, hvita drifvor,
De höljde vissnad vår,
De höljde alla blommor
Och alla blommors spår.
Mitt hjerta, som var herrligt
Du ser hur' nu det är,
Men stig dock ljuf och älsklig
Hit ned, min hjertanskär.
O, du, min blomnings syster,
Min tärna — kom igen
Till dina vänners grafvar;
Kom helsa dem, min vän.
Se ned på dessa grafvar,
Min ungdoms minnesvård,
Som aftonstjernan, vänligt,
På nattlig kyrkogård.
Afsked till Hemmet.
(Kirjola den 4-de November 1850.)
Jag kom för att afsked taga
Af hemmet och hemmets frid,
Jag kom för att afsked taga
Af dig, o min barnatid.
Jag kom för att afsked taga
Af blommors och ängars grön,
Jag kom att i edert sköte
Förtro min ljufliga bön.