Ej susade björken mera,
Ej glittrade fjerdens våg,
Ej doftade ljufva blommor,
Allt ödsligt och härjadt låg.
Jag såg i den kalla dagen,
Jag såg i den fallna vår,
Och ögat fuktades stilla
Af minnets sorgliga tår.
Här spände jag förr mitt segel,
Här flög jag en fjäril lik,
Här var jag så ung och vacker
Så stormig och vild och rik.
Här ägde jag blommans kärlek
Och flägtens förtroliga smek.
Här ägde till vän och broder
Jag vågens dansande lek.
Här stämde naturens skönhet
Min lyra till spel och sång,
Här har jag jublat så ofta
Och gråtit mång' tusen gång.
Hvar äro de glädjeljuden,
Hvar äro de tårar nu?
Hvar äro väl dina blommor,
Min hembygd, hvad sörjer du?
Ej helsar mig sus af björken
Ej helsar mig vågens brus;
O har det förkolnat redan
Mitt skimrande morgonljus?
O moder, min ömma moder,
Matt sjunker jag till ditt bröst,
Se moder — derute var sommar
Och skönhet — nu är det höst.
O moder, min ömma moder,
Så blir jag engång också,
Mitt hjertas strålande somrar
De skola engång förgå.
O moder, som vågen frusit
Så fryser min känsla väl,
Min moder — som solen kallnat
Så kallnar väl ock min själ.