Det fins en Gud. Hvar finnes Gud?
Hör han min stämmas dofva ljud?
Hvar fins en Gud som kall kan se
Min sköna dröms förintelse?
Jag ropar högt: Gud kom till mig,
Att jag må dö och dyrka dig.
Men Gud kom ej, och utan ljus
Stod jag i fallna drömmars grus,
Och såg omkring mig stum och blek
Hvarföre detta ödets svek,
Att sätta mig på okänd strand
Allena med min längtans brand?
Skeppsbruten uppå andens hal',
Får jag på denna strand en graf,
Att bädda dit min sorg och mig?
Jag såg omkring mig — ingen stig,
Som ledde opp till fränders hus.
Ej någon lots och intet ljus.
Hvad dref mig ut ur hemmets frid
Med böljans vilda svall till strid?
Hvem gaf mig någon säkerhet
För mina drömmars verklighet?
Hvem har mig lockat öfver haf,
Att digna här en smärtans slaf?
Der så jag stod af tvifvel tärd,
Förbannande min funna verld,
Steg ljuft ur själens djup ett ljus:
Bygg dig på denna strand ett hus,
Bygg dig en verld, en ny och fast,
I stället för den dröm som brast.
Och högt min själ af aning slog.
Jag röjde bort den närmsta skog;
Och se framför mig hvilken lärd
En stor och herrlig öppen verld,
Der allt var lif och verksamhet
I stor och vacker verklighet.
Då föll jag på mitt knä så glad.
En bön jag opp till himlen bad
Jag sade högt: jag skådar Gud
I dessa väsens glädjeljud.
Jag ropte högt: O, se till mig,
Min Gud, nu kommer jag till dig.
Och jag gick in till lif och strid
Och kämpade med lust och id.
Och ledd af hoppets sköna ljus
Jag bygger nu mitt eget hus.
Jag funnit fränder — sköna band —
Jag runnit hem och fosterland!
Wiborg.
Det var så tyst, så tyst och stilla
På gamla Wiborgs långa bro,
Ren sof der hemma hos sin maka
Den feta borgaren i ro.
Det var så tyst och skeppen lågo
Kolosser utan ljud och ton,
Men ensam i den stilla natten
Stod jag uppå den långa bron.