Jag tänkte uppå dagens hviminel,
På hamnens friska Iiflighet;
Jag tänkte uppå Wiborgs ära.
Dess fria raska idoghet.
Jag stod der länge och min tanke
Gick utan band sin fria färd;
Men mörkt stod slottet der, det gamla.
Ett minne af en fallen verld.
Förr klingade derinne slamret
Af pantsarklädda kämpars gång,
Nu ljuder detta sköna buller
I en och annan gammal sång.
Förr stod det stolt med torn och vallar
Ett värn mot fiender och våld,
Förr stod vid fenstret slottets höfding
En mägtig Riddare, så båld.
Nu höjes det ur vågens sköte
En halftförfallen, glömd ruin,
Nu af ett annat — slägte
Begagnas det till magasin;
Nu höras icke sköldar klinga,
Ej svärd och lansar höjas mer;
Nu höres slamret utaf kedjor
Der fångar stiga upp och ner.
Försvunnen är din glans, o Wiborg,
Din fordna ära skjunkit har,
Blott dystert står det gamla slottet
Ett minne än af fordna dar.
Hvar dväljes Thorkels höga skugga
Och Posses djerfva hjelteblick?
De svunno alla dessa hjeltar,
O Wiborg, då din tid förgick.
Du ligger för mig tyst och stilla
Och lugnt och fredligt söfdt i frid.
O är du icke mera värdigt
En sådan fordna dagars strid?
O är det blott ett krämarslägte,
Som bor i dessa gamla hus,
O äro Wiborgs männer blinda
För tidens nyss upptända ljus?
Sof stilla Wiborg, sof och blunda.
Och dröm om fordna striders larm
Du ruskas nog engång ur sömnen
Af tidens starka jättearm,
Då vakna ur din dofra dvala,
Dä vakna upp till lif och glans
Och lägg till fordna minnesfanor
En bättre vunnen ärekrans.
Ej tarfvas mera sköld och lansar,
Ej braket af en blodig strid.
Sen dess ha' många sekler svunnit,
Förändrad är vår nya tid;
Nu kämpas andens stora strider
För Fosterlandets ljus och hopp,
Nu då det börjat dagas redan,
Du gamla Wiborg, vakna opp! —
Imatra.
%en vid den yttersta österns kant
Skönjdes den vaknande morgonens ljusning,
Qvar stod jag än uppå klippans brant,
Såg i de ilande vågornes brusning;
Magiskt jag fästes af bilden och högt
Klingade själen af mägtig förtjusning.
Dåna du vilda du brusande blott,
Dåna och tolka din mägtiga smärta,
Bild af den menskliga andan i smått
Fästa din bild i mitt ynglinga hjerta,
Ljuft blir att äga dig som en vän,
Dig som en tolk af min längtande smärta.