Glada och fria gå forssarne fram,
Tankarnas bilder i mcnniskoverlden,
Bryta de klippor och stängsel och dam,
Bryta sig gång för den herrliga färden.
Följom de brusande forssarnes gång,
Bröder, som lefva med mig uti verlden.
Sen! utan forssar når floden ej haf,
Sen! utan strider nås icke det sanna;
Skygge den fege, ja skygge en slaf,
Bjude den falske den falske att stanna!
Vi gånge fria som forssarne gå,
Sanningens stempel på högtburen panna.
Hafvet det fria det ler emot oss,
Bröder om hjerta i ägen i barmen,
Tanden vid tidernas brand edra bloss
Svingen den högt i den friade armen,
Tolken för verlden det herrliga lif,
Lifvet som bor i den svällande barmen.
Vexling är verldens eviga lag,
Faller det gamla så stiger det unga.
Verlden är mogen för vexlingens dag,
Vill icke bära mer bördan den tunga,
Vill icke sofva och blunda numer,
Verlden vill lefva ånyo och sjunga.
Den nya Verlden.
"Du friska yngling
Hvart gäller färden?"
Med sång och jubel
Till nya verlden!
"Hvar är den verlden,
Hvar är det land?"
Der svärdet sitter
I rättvis hand.
Der anden brutit
Sig nya banor
Der Fosterlandet
Har egna fanor.
Der intet hjerta
Förblifver kallt,
Der tro och kärlek
Omstråla allt.
Dit ut vi storma
Vår fria bana,
Vid tankens ljus att
Söka och spana.
Dit ut vi tåga
Vår fria färd
Sen Fosterlandet
Oss blef en verld.
Der låt oss tumla
Och strida, sjunga,
Och väcka hågen
Hos gamla, unga,
Att sjelfva lägga
Vid rodret hand,
Att herrligt höja
Vårt Fosterland.
Den stora striden
Är nya verlden,
Dit tusen bröder
Nu gäller färden;
Den nya verld är
Så frisk och skön,
Och sjelfva striden
Den är vår lön!