Se dessa kinder kunna blekna,
Se dessa ögon slockna matt,
Och vissna dessa rosenläppar,
Der förr en engels löje satt.
Och denna pannas klarhet skymmas
I lifvets och i tidens ve!
Men anden, som ditt anlet' tolkar,
Är öfver all förgängelse.
Ditt anlet' är en tankens spegel,
En spegel af fulländad art,
Der himlen och der lifvet mötas
I ändlös skönhet underbart.
Jag kan ej dina ögon prisa,
Om någon frågade om dem,
De äro som två sköna löften
Ifrån din andes himlahdm.
Jag kan ej dina kinder lofva,
Om någon sporde mig, ty se,
De äro som två rosendrömmar
I kärlekens begynnelse.
Jag kan din panna ej besjunga,
Om någon bad mig än så ömt,
Men är den som ett vaknadt snille,
Förr'n det i lifvets strid sig glömt.
Ånger.
Minns du ännu min första rodnad,
Det var för flere flere år,
Minns du ännu mitt glada löje,
En tolk utaf mitt väsens vår.
Vi stodo två vid blomsterstranden
Af fjerdens vackra spegelvåg,
Du tog mig darrande vid handen
Och djupt uti mitt öga såg.
Då steg ett doft från hjertats rosor
Uppå min kind och jag blef röd,
Och i mitt sänkta öga glänste
Den första kärleks ljufva glöd.