Hvad du var skön, hvad jag var tokig,
Jag trodde hvarje ord af dig,
Jag trodde allt, hvad dina läppar,
Tyst hviskando, förklarte mig.
Du talte då om hjertats längtan,
Om andens heliga behof,
Och väckte så min unga känsla.
Som i sin morgonslummer sof.
Du sade ack! att hela lifvet
För dig var öde utan mig,
Du sade tusen andra saker,
Som jag ej höra bordt af dig.
Så med de svärmiskt vackra orden
Och med din fria djerfva bön
Du väckte uti flickans hjerta
En bild en aning underskön.
Men ack! hvar finner nu jag svaret
Uppå min aning — du är fri,
Men jag, jag är en stackars toka.
Som trodde på ditt svärmeri.
Din verld är stor, dig vinkar äran,
Dig vinka tusen qvinnor, o!
Men min — min verld är ack så liten,
Är mina skygga drömmars bo.
O hvarför, hvarför har jag svarat
Uppå din blick och hvarför lett,
Och hvarför hvarför, har jag rodnat
Då du mig så förföriskt bett!
Det vida vida hättre varit
Om då jag skrattat lugnt åt dig,
I stället för att mig förråda, —
Då hado du ej rådt om mig.
Kom låt oss resa all verlden kring.
Kom låt oss resa all verlden kring,
Kom låt oss resa, vänninna,
Uti ditt sällskap den långa ring
Af dagar så lätt skall svinna.