Hon var så hög så ädel,
Så skön och utan brist,
Att straxt mitt arma hjerta
Sitt drömda lugn har mist.
Och Hon — hon var som fordom
Min kärleks — sagas fe —
Se der den qvällens tärnor,
De lika vackra tre.
Den första var så eldig
Och så demoniskt varm,
Att jag fick lust att sjunka
I hennes mjuka arm.
Den andra så gudomlig,
Så skön och underbar,
Att jag fick lust att pröfva
Om hon en menska var.
Men Hon den tredje — lilla,
Min egen, hon var så,
Att jag på stunden glömde
De andra båda två.
Stjernefärden.
Vinter var det och i natten
Satt jag tyst på slädans kant,
Och derinne satt en flicka
För mitt bjerta välbekant.
Det var hon med sina ögon.
Ögon dem jag mången gång
Bland mitt hjertas första dikter
Egnat har en hyllningssång,
Nattens tusen vackra ögon
Sågo ned uppå vår verld,
Sågo ned i våra ögon
Och de logo åt vår färd.
Italines öga mötte
Just min stjernas milda blick,
Och jag tyckte att i natten
Vexlades en stilla nick.