Frågande jag mina blickar
Fäste uppå stjernan der;
Säg mig allt du som förtrogen
Med min flickas hjerta är.
Säg mig allt, säg hvad hon tänker,
Säg mig tänker hon som jag?
Tolka mig dess vackra hjerta,
Hulda stjerna, drag för drag.
Men min stjernas blick som fordom,
Lika vacker, lika kall,
Mötte mig — af detta öga
Fås ej svar i något fall.
Och jag vände mig åt sidan,
Såg i hennes öga, såg
På dess vackra spegelyta
Tusen sköna tankars tåg.
Såg och sökte att förklara
Deras mening, men minsann —
Qvinno eller himlaögon
Alla likna de hvarann.
Hennes blick rar ock som fordom
Lika vacker, lika kall,
Ack! också af detta öga
Fås ej svar i detta fall.
Timmar gingo som minuter,
Och vår fåle sprang så gladt,
Vägen led, vi voro hemma,
Färden slutad var, godnatt!
Qvinnan.
När middagssolen bränner hetast
Och vandrarn tröttad fällt sin staf,
Och känner inom sig att menskan
Dock är materiens svaga slaf;
Fins då en källa ej att läska
Den trötte så förgås han der;
Det likaså i menskolifvet
Med menskovandrarena är.
Högt strålar målet der — det sanna —
Och mannen ger sig raskt åstad,
Han börjar stolt den sköna färden
Och själen vidgas fri och glad.
Men lifvets middagshetta stiger
Och mattar hvarje vandrarns led,
Och af de tusende bekymren
Den stolte mannen böjdes ned;