Om ej en källa fanns, hvars bölja,
Ger lif åt vandraren igen,
Om ej källa fanns, hvars öga
En spegel är af himmelen.
Han ser deri, han skådar målet
Liksom i dröm ren vinka sig,
Och stärkt utaf den sköna synen
Han sträfvar modig fram sin stig.
Vill du den källans namn förnimma,
Den källan uppå lifvets tåg,
Som gömmer underbara krafter
Uti sin lilla spegelvåg?
Som du den föddes för att lefva
För hvad i lifvet helgast är,
Men ej som du en samtids hyllning
Hon för sin verksamhet begär.
Är strömmen du som går sin bana
Utöfver lifvets fält i språng,
Är du den forss som brusar väldig
När bädden för din kraft blir trång;
Så är den ljufva enkla qvinnan
Den tysta källan der din våg
Fick lust och mod och kraft att börja
Sitt långa mödosamma tåg.
Men hon är blyg, för blyg att träda
Sjelf uti lifvets led, för god,
Och dock, hvem anar hennes krafter
Och hennes tysta hjeltemod,
Hvem känner qvinnans verk i lifvet,
Hon blott din kärlek blygt begär,
En annan lön hon gladt försakar
För allt hvad hon får lida här.
Uti den qvinnas öppna hjerta,
Som älskar dig — lägg ned ditt ve,
Hon bär också ditt kors i lifvet
Och kan dock alltid ljufligt le.
När efter slutad strid i lifvet
Du träder åter till din härd,
Då är det hon som huldrikt öppnar
För dig en bättre inre verld.
Då är det hon som täljer sagor
Om tro och lycka, frid och hopp,
Och kommer så ditt dunkla öga
Att trofast se mot himlen opp.
Hvad hennes hjerta i sig sluter
Af tvifvel, sorg och bitterhet,
Det anar alldrig mannens öga;
Blott Gud i himmelen det vet.
Och dock i lifvet huru sällan
Belönas detta hjeltemod,
Att bära alla dessa sorger
Och dock förblifva öm och god!
O lemnad åt sig sjelf är qvinnan,
Sin lön hon bär inom sig blott,
Då mannen i det yttre lifvet
Likväl kan vinna ärans lott.
Ja! hel för qvinnan, af de sidor,
Dem Gud gaf menniskan engång,
Är mannen visst den yttre sidan
Och lyder mer det yttres tvång;
Men qvinnan är den inre sidan,
Så tyst och anspråkslös och gömd,
I mannens många bittra strider
Ack ofta nog till glömska dömd.
Vid Agnes Död.
Det var så tyst, så tyst och natten
Svept slöjan öfver jordens dal,
Det var just då den rätta timmen
Att lindra någon menskas qval.