I rummet låg på bädden Agnes,
Hon låg den lilla sjuk och svag,
Men än sågs lifvets lampa flämta
I hennes sköna barnadrag.
Då stego fram ur nattens sköte
Till bädden Herrans englar små.
Allt sköna barn som tidigt lemnat
Vår jord för att till himlen gå.
De skredo fram till Agnes läger,
De bredde sina armar ut,
De logo så oändligt himmelskt
Och sporde bedjande till slut:
Vill du ej lemna, goda syster,
Din sjukdoms plågorika bädd,
Vill du ej följa oss till himlen,
Der ren din kammare är redd.
O kom, kom bort, vi leka vackert
Der ofvan skyarne med dig,
Det äro vi som under lekar
Strö blommor uppå menskans stig.
Och främst vi välja dem, som engång
Vi nämnt föräldrar här — o se
Vårt löje der i himlens salar
Det bringar dem välsignelse.
O kom, kom Agnes du skall engång
När lilla syster vuxit opp,
Bli engeln som med dygdens nyckel
Dess barnahjerta sluter opp.
Du skall bli den hvars engla — renhet
Gör henne till sin spegel, kom,
Så skall engång i modersällhet.
Din moders smärta bytas om.
Då sågs uppå de bleka dragen
Ett löje vakna, o så matt,
Och Agnes slöt sitt vackra öga,
Och hjertat hviskade godnatt!
Så tog det slut för dig, hur' mycket
Af lifvet ägde du dock qvar!
Hur många rosor än att plocka
I ungmöns sköna rosendar.