Så tog det slut ditt väsens blomma,
Som knappast bildat sig till knopp,
Den bräcktes tidigt och din ande
Gick leende till himlen opp.
Fantasie på Agnes Graf.
Hvad du var liten då vi skildes,
Du knappast sett din tredje vår,
Men sen du nu en engel vorden,
Min djupa suck du visst förstår.
Hvad det var skönt, att så vi skiljd
Hvad det var skönt att så du gick,
Än hade du ej hunnit sänka
I lifvets vilda strid din blick.
Än hade du ej någon kunskap
Om menskohjertats bittra qval,
Blott glada löjen mött ditt öga
Den stund du dröjde i vår dal.
Vår djupa dal! Hel dina sagor
I himlen om vårt slägte här,
Jag anar deras milda ljufhet —
Och har berätterskan så kär.
Visst täljer du för himlens herre
Att allt var godt då bort du gick,
Och lockar så utur hans öga
En mildt förnöjsam gudablick.
Du säger visst att mellan bröder
På jorden idel kärlek bor,
Du säger visst att hvarje menska
Den vackra himla-sagan tror.
Du såg ju ofta menskor vandra
I kyrkan — såg dem stilla be,
Du såg ju ej i deras hjertan,
Så djupt förmådde du ej se.
Du såg dem böja knä och höja
Sin blick till himlen, du förstod
Väl då att deras vackra andakt
Var djup och verklig sann och god.