Men dess saga klingar så,
Denna sorgligt milda saga,
Hört har jag den mången gång
Då de ömma molnen klaga.
Då de klaga ack sa ljuft,
Klaga i de skönsta tårar.
Tårar hvilkens goda magt,
Vederqvicker jordens vårar:
Skön är jorden under oss,
Skön är himlens blåa låga,
Ljuf är rymden der vår gång
Melankoliskt fram vi tåga.
Hvem förstår vår tysta sorg,
Ack på jordens torfva ingen,
Glömde vi vår bana gå
I den stora väsenringen.
Moln och skyar, drömmar blott
Äro vi af hafvets tärnor,
Ljusa bref från hafvets fee
Till den blåa himlens stjernor.
Moln ocb skyar! så benämns
Ynglingens bålstora drömmar,
Moln och skyar! lika dem,
Svinna dessa stolta drömmar.
Moln och skyar alltid blott
Såsom tomhets bilder gälla,
Men vårt väsen är dock skönt,
Är naturens tårekälla.
Moln och skyar! menskans bröst,
Spegelbilden af naturen,
Döljer mången mången sky,
Under sorg och smärta buren.
Menskans bröst är himlen likt,
På dess blåa himlabåga,
Öfver klara stjernors glans
Ofta moln och skyar tåga.
Hvita Moln.