Himlen är så blå, så blå,
Som en vaknad Engels öga,
Ljusa hvila moln ändå
Störa denna skönhet föga,
Derför tåga de sin färd
Ofver himlens blåa verld.
Underbart för den som ser
Skiftas alltets kärlekslotter,
Luftens son den ystra flägt
Älskar molnet hafvets dotter,
Hvita molnet, skyn så skär,
Som han genom rymden bär.
Och han smyger sig så lätt
Till dess barm, den hvita skära:
Vill du af din kunskap mig
Ej en vacker saga lära,
Ut jag flöge, sjönge den
För min gosse, för min vän.
Ljuft i solens stråle då
Glänser molnet och för flägten
Öppnar, leende och mild,
Lättomgjutna skära drägten,
Famnar vännen: skådar du
Mina sagobilder nu?
Ack jag ser: ett oskuldsbref
Är du från en flickas hjerta
Är det första som hon skref
Till sin vän om lifvets smärta.
O hvad du är ljus ändå!
Skrifver hon väl alllid så?
Icke alltid döljer jag
Inom mig så milda tårar,
Dessa komma ur ett bröst
Fullt af ungdomsfriska vårar,
Denna tärnans första tår
Är blott dagg på hjertats vår.
Men ibland är jag ett bud
Från ett sviket hopplöst hjerta,
Från en glömd och sorgsen brud
O då är jag tung af smärta,
Dyster går jag då och grå
Ofver himlens ljusa blå.
Men den skälmska flägten vek
Lätt ur molnets famn och flyger
Bort i yster fröjd och glad
Till sin gosse budet smyger:
Alla dystra tvifvel glöm,
Hon har blifvit vek och öm.
Sänd med mig ett litet bud,
Jag vill ge det min vänninna
Skyn deroppe — så skall bäst
Budet till din flicka hinna;
Och om flägt och sky vill så
Skall du snart som brudgum stå.
Gråa Moln.