Vi haft en töcknig dag
Men vi få ännu värre,
Vi känna ganska väl
Lifsnattens dystra herre;
Hans verk är icke hälft,
Han plägar icke stanna,
Vår håg är feg och svag,
Men modig är hans panna.
Och det blir natt ännu
Förrn vi det minsta ana,
Då sofva vi så tyst,
Men hög står mörkrets fana.
De svarta svarta moln
Kring himlens pell utbredas;
Så skall vår ljusa jord
I mörkrets armar ledas.
O, tvi vår svaga kraft,
Hvad skygga vi för striden!
Men det är vår natur
Att mera älska friden.
Dock nej! så går det ej,
Så är ej verldens mening,
I ljus — i mörker ej
Sker tingenas förening.
Friskt flägta opp vårt ljus,
Du verldens klara fackla,
Vi stå ej svaga mer
Sömndruckna der och vackla,
Vi vaknat och vår kraft
Nu kampen käckt förnyar
Mot denna dystra dag
Och dessa mörka skyar.
Snart skymtar ren en fläck,
En liten uti natten,
Friskt nu men med modig
I stridens tömmar fatten;
Vi segra om vi slåss;
Vi segra om vi våga,
Och tända, våra bloss
Igen på himlens båga.
Så hörde jag engång
Emellan molnens skara
En herrlig sångarröst,
Hvem månde sångarn vara?
Min själ jag vingar gaf
Och flög emot det ljudet,
Då fann jag att från soln
Kom detta segerbudet.
Jo jo, deroppe der,
Der kämpas hårda strider,
Så lika dem som vi
Läst om i fordna tider;
Deroppe är ett lif
Fullt utaf tusen frågor,
Der brottas natt och sky
Med soln och solens lågor
Sagan om Jätten som blef Dvärg.
Trompetare blås opp till storm,
Blås opp en frisk fanfar,
Nu blir det annan lek utaf
Än uti tordna dar.
Trumpetarn fattar sin trumpet
Och blåste en ton så käck,
Att gubben och gumman föllo omkull
Af häpnad och af skräck.