Men gubben och gumman hade en son
En jätte så bål och stor,
Han vid trumpetarns djerfva ton
Med handen till svärdet for:
Farväl min mamma, farväl min far,
Nu går jag till strids — adjö!
Jag är en jätte och jag ville slåss,
Min klinga är icke slö.
Och ut gick sonen, en jätte stor,
Högt svängde sin arm han — hej!
I dvärgar små, hvem vågar sig hit,
Hvem vågar sig mäta med mig?
Och fram gick jätten och talte käckt,
Han talte så det förslog,
Och för att gifva åt ordet kraft
Han svärdet ur slidan drog.
Han gjorde ett uffall och gjorde två
Och spetsade luft och vind,
Och mod och stolthet strålade skönt
På jättens purprade kind.
Så gick han framåt med hurtigt mod
Och slogs som vi ofvan sagdt,
Och skygg vek luften och vinden skyggt
För jättens ljungande makt.
Han höjde en fana och ropade högt:
Jag dör för min fanas färg,
Kom hit om du vågar och strid med mig
Du mörkrets föraktliga dvärg.
Och vid han talte han svängde sitt svärd
Med ständigt vexande hast,
Så högg han med makt det i marken ned;
Der satt nu hans klinga fast.
Och rundt om honom, en gräslig chor,
Fräckt grinade dvärgarne nu:
Drag ut ditt svärd, du förfärliga man,
Ha! Ha! det förmår icke du.
Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt
Han ryckte på klingan. Nej!
Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån,
Förgäfves bemödar du dej.