Den bästa saga som jag vet
Är sagan om ett öga,
Ett öga klart och blått, minsann!
Som himlens hvalf, det höga,
Ett öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Jag är just icke den som lätt
Tror uppå allt som säges,
Uppå min tankes vigtskål allt
Med tviflets vigter väges;
Så trodde jag engång också
Ej uppå Gud i himlen blå.
Jag hade tyst min tro för mig
Om alla dessa tingen,
Att alla verldars upphofsman
Just speciell var ingen.
Det var min tro — men hur den svann
Jag här för er berätta kan.
Att blomman väckt af vårens kyss
Kan vakna opp och dofta,
Det läste i naturens bok
Jag full af glädje ofta,
Men trodde på mitt eget sätt
Att vår och blommor voro ett.
Att hösten uppå sommarns bön
Strör frukter öfver jorden,
Deröfver var för längesen
Jag undervisad vorden
Af ängars grön och åkrars gull
Och odlarns lada som var full.
För vinterns köld och stormens brus,
För norrskensflammans låga,
För alla vackra stjerneljus
På nattens himlabåga,
För allt det der med klarhet jag
Uppställt för mig en enkel lag.
Och jag var lugn derrid och glad
I alla lifvets stunder,
Och tänkte mig just ej vid allt
En högre makt inunder;
Jag trodde, att af egen märg
Naturen fick sin vackra färg.
Då hände det engång att jag
Fick se dig vackra flicka,
Och hur det var, kom jag för djupt
Att i ditt öga blicka,
Ditt öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Ditt öga och då tänkte jag
Hvarför må detta öga
Så underljufligt locka mig
Att skåda mot det höga,
Det höga blåa hvalfvet der,
Som utspändt öfver jorden är.
Och hur jag såg på himlen än,
Och än uppå den ljusning,
Som i ditt öga öppnats mig,
Betogs jag af en tjusning,
Som om min själ ljuft svepte sig;
Då hände detta under mig: