Ditt öga, huru tändes det?
Hvar fick det denna fägring,
Som underljufligt lockar mig
Lik någon själens hägring
Ifrån ett ännu bättre land
Än jordens blomsterklädda strand?
Jag tänkte hit, jag tänkte dit,
Jag sökte att förklara
Ditt ögas makt uppå min själ,
Den ljufva underbara,
Dock länge gick jag utan svar
Om hvad ditt ögas saga var.
Men nu likväl, jag känner den,
Dess toner mot mig strömma,
Var lugn min lilla gudavän,
Jag skall den ej förglömma;
Men evigt minnas båda två,
Din saga och dess källa blå.
Ditt öga är en himmel blå
Med en gudomlig mening,
Naturen fattar jag och dess
Storartade förening;
Jag ser den är en glädjeskrud
Åt alltets herre, himlens Gud.
Och efter du haft kraft att så
Mig öfvertyga flicka,
Så låt mig ofta, ofta få
Uti ditt öga blicka,
Och i ditt hjertas helgedom
Den sköna sagan läsa om.
En utflygt i Lifvet.
Lyran tog jag uti handen,
Sången på min lapp jag bar,
Så gick jag engång i lifvet,
Lifvet som min glädje var.
Kom emot mig tyst en sälle,
"Jag vill följa dig, han sad',
Jag vill lära dig att läsa
Sanningen på lifvets blad."
Nå välan så mycket bättre,
Kanske du är blifven klok,
Och med mera klarhet fattar
Skönheten i lifvets bok.
Och vi gingo, jag var munter,
Han var kall — men tiden gick,
Lifvets evigt nya former
Tjusade min unga blick.