Ett år gick som menskoåren
Pläga gå sin lugna färd,
Fredligt lefde de tillsamman
Och den helga hemfridsflamman
Lyste öfver deras verld.
Men när året gått och åter
Kommit, var förändrat allt,
Och i trotts af sina eder
Följde de med tidens seder
Och förhållandet blef kallt.
"Du har svikit dina löften,
Du har blifvit kall mot mig!"
Bästa! du har fåfängt skrutit,
Dina eder har du brutit'
Och totalt förändrat dig.
"Jag, min herre, jag som fordom
Samma kärlek bär till er."
Oh jo jo — det lär jag känna,
Men förändringen är denna:
Du är icke vacker mer. —
Qvinnans bästa ed om trohet
Vore eternellens lott!
Annat mannen lätt förgäter,
Han sin lefnadslycka mäter
Efter ytans måttstock blott.
Marie.
i.
Jag vet en saga, sann och verklig,
Den har en enkel melodie,
Den bur ett namn, som klingar vackert,
Ett vanligt menskonamn: Marie.
Marie var ung, Marie var vacker,
Hon ägde ögon, hvilkas glans
De allraskönsta blommor äro
I mina minnens rika krans.
Jag mötte henne, djupt jag sänkte
Min blick i hennes veka själ;
Men ödets hårda lagar bjödo
Och stum jag nickade farväl.