Jag kom igen. Ren hade våren
Och sommarn flytt och hösten stod
Blek, vacklande och svag, i striden
Mot vinterns kalla öfvermod.
Hvar bor Marie? Hon bor allena
Uti ett tyst och vackert rum,
Men lemna för i qväll besöket,
Ty natten hvälfver mörk och skum.
O nej, kom visa mig blott vägen
Till hennes hem. — Nåväl, min vän,
Den blomma som ditt öga söker
Är bruten ren för himmelen.
Då, då steg om jag riktigt minnes
En tår uti mitt ögas vrå,
Men öfver hjertats stilla verldar
Gick hviskande en saga så:
II.
Gud satt deroppe uti himlen
Uppå sin thron och englarne
Hemburo honom sina offer
Ifrån de tusen verldarne.
Då steg till sist den yngsta engeln,
Ljuslockig, fram till Herrans thron:
Jag bringar dig ett ljufligt offer
Från alltets lägsta region.
Och engeln räckte fram en blomma,
En ros så skär i mjellhvit hand:
Den har jag sett och stilla plockat
På lilla jordens vackra strand.
Men Gud tog blomman — ned i kalken
Bröt lifvet vid hans blick och fri
Hon fällde skruden och en engel
Stod salig der — det var Marie.