Dansen, blida stjernor,
Edert långa lif,
Dansen der till menskans
Glada tidsfördrif.
Jag vill älska eder,
Vackra stjernor der,
Jag, er store broder,
Som en menska är.
Då blef natten dyster,
Stjernans skimmer dog,
Och en väldig åska
Sig tillsammans drog
Vågen börjar brusa,
Båten vräktes lätt;
Och den store menskan
Undslapp jemnt och nätt.
Min Blomma.
En liten blomma mitt bjerta är
Men mycket ljuflig och vacker
Hon lider mycket i lifvets storm
Af sorgens täta attacker.
Hon böjes ofta af ödets slag
Hon står så blottad på fältet,
Till syskon har hon blommor sina
Och öfver sig himlafältet.
Hon fryser ofta i kylig natt.
Den stackars blomman, mitt hjerta,
Hon drömmer ofta en dyster dröm
Om lifvets vexande smärta.
Men blir det morgon engång igen
Då öppnas doftrika kalken,
Fast daggtåren glänser i djupblå grund
Hon ler den tokiga skalken.
Hon ler som funnes ej frost och natt,
Som kunde döda den arma,
Lättfärdig är hon, min blomma, visst
Och det så Gud sig förbanna.