Och åter kom en ann, han var så tyst,
Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen
Och njöt så litet som blott möjligt var
Dernere af den korta lefnadsdagen;
Det hoppas jag i himlen få igen.
Gå in, log domarn, dygderike vän,
Och in gick mannen Himlen honom starke,
Pä pannan bar han hyckleriets märke.
Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt,
Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne,
Från jordens torfva för jag hit med mig
Nog månget dystert — äkta menskligt minne.
Min sak var en, jag var en annan, jag,
Men lugn jag blickade mot domens dag,
Om vi der nere alldrig skulle falla
Så vore vi ju ljusa englar alla.
Men uti himlens sal der mötas de,
Som stigit opp, dit opp från jordens stränder
På hvarje kind mer eller mindre sig
En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder;
Ty nu står hjertat naket, alla se
Hvad ägarn förr höll under täckelse,
Allt annorlunda är än man sig tänkte
Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.
Hvem blyges mest? månn' det är han som ren
Härnere fritt bekände hvad han brutit,
Månn' det är hycklarn som för jordens folk
Med kufvade begär och dygder skrutit?
Väl är det han, som blyges mest ändå
För hvilken svårast är att naken gå,
För hvilken nu den klara himladagen
Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.
Den finska Ynglingen.
Preludium.
Vida Saimens böljor blå
Leende mot stranden vandra,
O hur' ljuf är denna strand,
Blommor, vågor om hvarandra.
Hör förgätmigej så blå,
Der en böljas glada glitter,
Lif och friskhet ur hvart veck
Af naturens klädning spritter.
Furuskog på gråa fjäll
Skyahögt vid stranden stiger;
Men en nordisk sommarkväll
Allt till frid och trefnad viger.
Sveper allt uti sin färg,
Blandad utaf fröjd och smärta,
Hälften togs af vesterns gull,
Andra hälften ur vårt hjerta.