Målad så i hjertats färg,
Kärleksfärg, ler för vårt öga
Denna herrliga natur
Som en hägring af det höga.
Dessa blommor, denna våg,
Dessa furukrönta tjällar,
Dessa molnens tysta tåg,
O, och dessa Juniqvällar,
Qvällar, som blott norden har,
Qvällar blott på Saimens stränder!
Under är det ej att så
Sig vår själ i kärlek tänder.
Under ej att folkets håg
Sammansmälte med naturen;
Men af denna kärleks kyss
Blef vår unga kärlek buren.
Vår natur, vår andes bild,
Mera djup den är än eldig,
Och vår kärlek den blef mild
Men tillika stark och väldig.
Är du den jag tror så skall
Du min saga väl behjerta,
Intet snille helsar dig,
Men ett varmt och trofast hjerta.
Melodie.
Bäddad uppå strandens blommor
Drömde gossen i sia frid;
Allestäds den är sig lika
Barnaårens ljufva tid,
Här och der i nord och söder
Äro alla barn ju bröder,
Bröder uti fröjd och frid,
Hel dig sköna barnatid!
Men en hviskning gick kring nejden
Steg ur vågens klara bröst,
Och utöfver strandens blommor
Smög sig dallrande en röst,
Nattens tärnor tårar fällde
Ofver hvad det budet gällde,
Tårar på de blomstren blå,
Men det budet klingar så:
Fjerran borta ut på vågen
Väcktes lifvet af en flägt,
Skymningen bör vika undan
Lifvet byter om sin drägt,
Drömmarne på flykten ila,
Slut är skymningsstundens hvila,
Och vid glada flägtars sus
Helsar solen; det blir ljus.