Vakna gosse, du är vorden
Yngling — drömmarne förgå,
Dag det blef för dig på jorden
Och du skall i lifvet gå.
Vakna! och till lif han vaknar,
Ej sin barndoms frid han saknar
Lätt han uti Lifvet går,
Der han stolt som yngling står.
Hel dig sköna ungdomsyra,
Mel din tro på skönt och godt!
Ägde du all verldens krafter,
Vore allt en himmel blott.
Men din kraft, din kraft är ringa,
Dina ord och sagor klinga,
Och din vilja större är
Än den kraft du i dig blir.
Också dina drömmar blekna,
Också du skall vakna än,
Lifvets morgondager svinner
Och det middag blir min vän,
Då, när morgonen förliden,
Stundar snart den hårda tiden,
Då din kraft sitt prof består,
Visa då hvad du förmår.
Må din ungdomsvilja smälta
Med din manna kraft till ett!
Berg kan menskokraften välta
Sker för sanning det och rätt.
Blif en man som du dig drömde
Då en yngling än du glömde
Hvarje hinder på din stig —
Och ditt folk välsignar dig.
Nyårshelsning.
1853.
Djup hvälfver natten öfver jordens dalar
Och tysta skuggor glida öfver dem,
Vid skenet af den kalla vinter månen
Ses jorden slumra som ett dödens hem.
Hvar suck på vindens starka armar buren
Han öfver jorden, tystnar — då och då
Blott bleka skuggor, lika tysta andar
Sin stilla vandring öfver jorden gå.
Decembernattens bleka måne kastar
Sitt matta sken här öfver frusen trakt,
Och höga furor stå i vinterdrägter
Allvarligt tysta rundtomkring på vakt.
Se öfver nejden glida tysta skuggor;
De samlas alla kring en isig thron,
Och hög, förklarad i den stilla natten
Hörs ljuda domarordets helga ton:
Din tid fulländad är, sänk ned din spira,
Kläd kungadrägten af din gamla kropp,
En fallen konung — gånge du till hvila
Men rese i ditt spår en ny sig opp.
En ny och stark, en son af himlaljuset,
Fritt främje han vårt verk — en himlens tolk,
Han ett steg närmre intill fadershuset,
Vid tidens band må leda jordens folk.
Så domarens röst. Ur bleka skuggors skara
Nu träder fram en man djupt böjd och grå,
Och stödd emot sin staf, trött af sin vandring
Till afsked höjer gubben stämman så:
Träd fram utur ditt led, du, som skall träda
I mina spår, och hör mitt afskedsord.
Jag lemnar spiran nu i dina händer;
Gå lyckliggör min vackra menskojord.