Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppet
Uti ett hjerta, som för sanning slår,
Och trösta den, som oförtjent har lidit,
Och torka bort miskundsam nödens tår.
Låt icke toma böner dig bedåra,
Och gynna alldrig egennyttans kraf,
Och straffa brottslingen och hycklarn väldigt
Med fulla kraften utaf hämndens glaf.
Der du ett hjerta ser, som stilla lider
Och ej har kraft att bryta fördoms band,
Der andas i dess puls nytt lif och friskhet,
Och lös dess boja med din starka hand.
Tänd kärleksfacklan der — der fordom endast
Den kalla pligten lyste matt ett lif;
Och gör att sanning blifver lifvets valspråk,
Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.
Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja,
Af hopp och minne. För en son, som vek,
Gif en igen; att icke far och moder
Må klagan höja emot lifvets svek;
Ty lifvet sviker alldrig sina söner,
Men sonen sviker lätt sin milda far.
Så gånge öfver jordens vackra dalar
Du fram och ej på dina håfvor spar.
De rike ödmjuk gör, den store trofast
Att stå vid sanningens och dygdens sak;
Och sänd en glimt af lyckans glada stråle
Ej blott i rikedomens prunkgemak.
Led denna blinda gudom till hvar hydda,
Der torftigheten slagit opp sitt bo,
Och ställ ett ljus uti det låga tjället,
Och väck på mensklig rött den armes tro.
Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta,
Att gladt de följa sanningens banér
Och lys de lefnadströtte, att de icke
Kallt tviflande i lifvet skåda ner,
Och öfverallt lär denna stora sanning,
Att under seklernas och tidens lopp
Väl tyst och långsamt, men med säker framgång
Ur sina skyar ljuset stiger opp.
Den gamle så, men fram steg nu en yngling,
Ljuslockig, skön och full af kraft och mod,
Det unga lifvet lyste i hans blickar,
Den gamles lära villigt han förstod:
Farväl, min far, de tårar som dig gjutas,
Vill jag med vänlig hand tyst torka af,
Jag som en dygdens engel käckt vill föra
Mot mörkrets söner ljusets starka glaf.
Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända,
Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson
Skall vid min fana dubbel ränta skörda
För god förvaltning af sitt andelån.
Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder,
Den gamle drotten sjunker i sin graf;
Men ljuset bryter med det nya året
I herrlig prakt fram öfver land och haf.